Fortfarande brist på ideer!

Eftersom jag inte har så mycket att komma med så får vi ta och använda fantasin, därför blir det ett nytt inlägg under kategorin

-Saker ni inte vet om mig

När jag bodde i USA hade jag två papegojjor!
En "Svarthövdad Kite" Som hette Lester. (nedan)
Honom fick jag från en fågelaffär i Hollywood. Lester hade varit hos en familj som just hade fått barn. För att inte störa barnet hade man placerat Lester i en garderob.
Kanske inte helt optimalt för en papegojja som är ett djur, och som till att börja med lever i flock och behöver extremt mycket ytor att röra sig på! Lester var otroligt skygg och skrämd, och gick inte att komma nära. Men världens goaste och jag var fullkommligt as-kär i honom!



För att han skulle rehabiliteras lite snabbare och lättare, bygde jag en stor ställning åt honom så att han skulle kunna röra sig fritt för att komma över sin klaustrofobi. Han blev mycket lugnare, men blev aldrig så pass tam så att jag kunde få honom att sätta sig på min hand. Observera att buren är modell STOR till en mycket större fågel än Lester, så ställningen var säkert 2.5 meter lång i sin helhet!!



Det roliga var att jag hade varit i djuraffären ca 20 ggr för att se om jag kunde få honom lite tamare. Jag gjorde inga direkta framsteg med honom, men blev så fäst vid honom att jag inte tänkte ge upp. Hela tiden satt han bara i ett hörn av buren utan att varken röra sig eller yttra ett enda ljud, TILLS JAG TOG HEM HONOM.

Första morgonen väcktes jag med ett ryck av något som lät som ett jättehögt brandalarm! Det var min nya kära fågel Lester, som för första gången, formligen skrek av glädjen att vara borta från garderober och djuraffärer!

Om någon har hört en papegojja skrika för full hals vet ni vad dom är kapabla till! För mig var det en fullkommlig överaskning att en så liten fågel kunde gasta så fruktansvärt högt! Problemet löstes, som man gör med alla fåglar, genom att jag fick täcka buren med en handduk tills det var dax att gå upp på morgonen. Vad jag inte visste var att papegojjor kallar på sin flock när solen går upp, vilket alla vet oftast är tidigare än man själv känner för att bli väckt. Han lärde sig aldrig att tala eftersom han mest var koncentrerad på att man inte skulle komma för nära honom, men med tiden visade det sig att han var fenomenal på att vissla. han hade säkert 20 olika slingor som han varierade beroende på humör. Han lät lite som en blandning mellan en näktergal och en avancerad beatbox. Ascoolt att lära sig dom olika ljuden när man bor så nära en papegojja. Han var helt enkelt fantastisk att ha omkring sig, även om jag inte är helt övertygad om att kännslorna var riktigt lika översvallande från hans sida.



Han fick även en stor pinne vid köksfönstret så att han kunde vara med när man var i köket och pysslade. Där hade han fri utsikt över Hollywood och dom vilda papegojj-flockarna som flyger runt i Los Angeles. Lester var verkligen världens snällaste pippi och skulle aldrig få för sig att bitas, även när jag trängde mig på honom för att få honom att vänja sig vid mina händet, vilket aldrig riktigt lyckades!



För att han inte skulle känna sig så ensam införskaffades en till papegojja. Nämligen en hona av en annan ras, som jag döpte till "Celeste." (Världens minsta papegojj-ras!)

Celeste var bara en lite bebis när jag fick hem henne, så till skilnad från Lester, blev hon VÄRLDENS TAMASTE!!! Hon tyckte att jag var det ABSOLUT BÄSTA i hela världen sedan dom uppfann solrosfrön, vilket gjorde att det nästan var omöjlig att få henne att kliva av mig när hon väl sett mig. Till sklillnadd från Lester var hon inte vingklippt eftersom jag junde plocka upp henne utan problem. Det här innebar att hon, så fort jag öppnade ytterdörren hemma, flög på mig som en scudd-misil. Sedan satt hon som klistrad på min axel hela kvällen oavsett vad jag gjorde. (Hon var till och med med mig när jag duschade!)

Väl på plats brukade hon kliva runt halsen på mig och städa lite i mitt hår, öron eller skäggstubb. Det var tydligen väldigt mycket som behövde göras, för hon kunde hålla på att möblera om i mitt ansikte i timmar! På den tiden hade jag lite längre hår än vad jag har nu, så när hon ansåg att hon hade städat klart, och började bli trött, kröp hon upp i nacken och bäddade in sig med hår för att sedan ta sig en lur. När hon var färdigvilad brukade hon kika ut under håret för att kolla läget, ungefär som man gör när man kollar ut genom gardinerna för att se vad det är för väder.

Dessvärre fick Celeste, på grund av att hon flög fritt, i sig målarfärg från någon list och blev sjuk. Efter många veterinärbesök var jag tvungen att ta bort henne, och jag kan meddela att det spelar ingen roll om man tar bort en häst på 650kg och 1.78, eller världens minsta papegojja vid namn Celeste. DET ÄR EXAKT LIKA JÄVLIGT!!!
Kommer aldrig mer få, varken en sån häst eller en såna gullig pippisar.

När jag flyttade till San Fransisco för att plugga hittade jag en familj som hade en jättestor bur med flera papegojjor i sin trädgård. Eftersom Lester inte var fullkommligt nöjd med enbart mänskligt sälskap, bestämde jag mig för att han skulle få flytta dit i hopp om att få ett drägligare liv. Där skulle han kanske kunna bonda med likasinnade. Så vitt jag vet bor han fortfarande kvar där och trivs med livet.





SAKNAR BÅDA MINA PIPPIFÅGLAR LIKA MYCKET.
FUNDERAR NÄSTAN PÅ OM MAN SKULLE SKAFFA SIG EN TILL!
VI FÅR SE HELT NKELT!




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0