Mitt år i Danmark
Hösten 2010 flyttade jag till Danmark, Århus för att min pappa fick
jobb där. När mina förädrar berättade att jag skulle flytta hit var
det som en mardröm, jag grät varje kväll. Att lämna alla mina vänner
och släktingar kändes hemskt. Att mina kompisar började i 6:an i en ny
skola som alla såg fram emot och snackade om gjorde inte saken bättre,
där stod jag och skulle flytta till Danmark, fatta DANMARK!!!
Okey det skulle vara coolt att flytta till Amerika eller åtminstone
England men lixom Danmark, det e ju ett pytte land där dom snackar som
om dom hade varma potatisar i munnen. Sen hjälpte det inte att jag red
och hade en hyr ponny och hade verkligen kommit igång med allt.
Seriöst det kändes som världen skulle gå under! Men hur skulle jag
kunna stoppa det, att världen ska gå under? Det kan ju ingen och det
var ungefär så som det kändes.
Mina föräldrar var bestämmda och det kändes som min vilja aldrig
skulle gå igenom, jag var lixom maktlös. Men tillslut accepterade jag
det...FAST på ett villkor, att jag skulle få en ponny, som jag har
tjatat om i hela mitt liv. Dem gick med på det, och direkt när vi kom
till Danmark så började vi leta.
Vi letade och letade men ingen kändes rätt, mitt självförtroende var
jätte dåligt för jag tyckte att jag red alla ponnys så himla dåligt när jag provred
men det e ju inte så jätte konstigt för det var ju första gången jag
Rascals och min resa började 24 November 2010. Jag hade tappat rätt så
mycket av min ridning och var inte så säker, mitt självförtroende var
på botten. Den senaste tiden hade jag ju bara provridit ponnys typ
varannan helg, inte utvecklar man sin ridning på det!? Vi hade en
ganska tuff period i början det var svin kallt ute och det kändes som
om jag hade glömt allt om hur man rider, dessutom så fick vi
stallplats på Vilhelmsborg som är en fantastiskt ridanläggning där de
flesta som står där är proffs på dressyr och tävlar i svåra klasser.
Så där kom jag med min nya ponny in i ridhuset som var fullt med
hästar som gjorde piruetter, piaf och passage och det gjorde inte mitt
självförtroende bättre precis. Men jag bet ihop och tänkte att jag
struntar i de andras blickar, jag är där jag är, man ska ju inte
jämföra. Jag började rida för en tränare som heter Sören, i början var
det otroligt svårt att förstå hans danska men efter ett tag så
lossnade det och jag började hitta tillbaka till min ridning och
hittade nycklarna till Rascal.
Våran första tävling tillsammans gick
jätte bra, vi vann. :) Även om det var en klubbtävling så var jag otroligt glad.
Vi började komma ut på tävlingsbannorna och fick fina
placeringar, jag & Rascal blev ett team. Allt var underbart, men en
dag så skulle jag ta in Rascal från hagen, han
vill inte gå framåt, han bara stog där och kollade på mig lidande och då såg jag att han hade ett stort köttigt sår. Som tur var var min pappa där och ringde vetrinären men jag var i chock och min mamma med när jag ringde och bara grät och grät!
Han hade blivit sparkad av en annan häst, så vetrinären kom och gav
honom smärtstillande och penicillin. Som tur var behövde vi inte sy!
jobb där. När mina förädrar berättade att jag skulle flytta hit var
det som en mardröm, jag grät varje kväll. Att lämna alla mina vänner
och släktingar kändes hemskt. Att mina kompisar började i 6:an i en ny
skola som alla såg fram emot och snackade om gjorde inte saken bättre,
där stod jag och skulle flytta till Danmark, fatta DANMARK!!!
Okey det skulle vara coolt att flytta till Amerika eller åtminstone
England men lixom Danmark, det e ju ett pytte land där dom snackar som
om dom hade varma potatisar i munnen. Sen hjälpte det inte att jag red
och hade en hyr ponny och hade verkligen kommit igång med allt.
Seriöst det kändes som världen skulle gå under! Men hur skulle jag
kunna stoppa det, att världen ska gå under? Det kan ju ingen och det
var ungefär så som det kändes.
Mina föräldrar var bestämmda och det kändes som min vilja aldrig
skulle gå igenom, jag var lixom maktlös. Men tillslut accepterade jag
det...FAST på ett villkor, att jag skulle få en ponny, som jag har
tjatat om i hela mitt liv. Dem gick med på det, och direkt när vi kom
till Danmark så började vi leta.
Vi letade och letade men ingen kändes rätt, mitt självförtroende var
jätte dåligt för jag tyckte att jag red alla ponnys så himla dåligt när jag provred
men det e ju inte så jätte konstigt för det var ju första gången jag
på ponnysarana. Men jag ställer ibland väldigt höga krav på mig
själv, så det var väl därför ;-)
Det tog hela hösten för oss att hitta den rätta, vi provred ungefär 15 ponnys. Tillslut så
fastnade jag för en ponny..Rascal, jag vet inte men jag bara kände att det var han jag ville ha, när jag provred så hoppade jag inte särskilt högt men jag hade sett på videos när hoppade med sin gamla ägare. Det jag fastnade för var nog att han var så lugn och snäll fast ändå pigg och det förklarar nog hans annorlunda ras, arab och fjordning..JA ni läste rätt XD hahah
fastnade jag för en ponny..Rascal, jag vet inte men jag bara kände att det var han jag ville ha, när jag provred så hoppade jag inte särskilt högt men jag hade sett på videos när hoppade med sin gamla ägare. Det jag fastnade för var nog att han var så lugn och snäll fast ändå pigg och det förklarar nog hans annorlunda ras, arab och fjordning..JA ni läste rätt XD hahah
Rascals och min resa började 24 November 2010. Jag hade tappat rätt så
mycket av min ridning och var inte så säker, mitt självförtroende var
på botten. Den senaste tiden hade jag ju bara provridit ponnys typ
varannan helg, inte utvecklar man sin ridning på det!? Vi hade en
ganska tuff period i början det var svin kallt ute och det kändes som
om jag hade glömt allt om hur man rider, dessutom så fick vi
stallplats på Vilhelmsborg som är en fantastiskt ridanläggning där de
flesta som står där är proffs på dressyr och tävlar i svåra klasser.
Så där kom jag med min nya ponny in i ridhuset som var fullt med
hästar som gjorde piruetter, piaf och passage och det gjorde inte mitt
självförtroende bättre precis. Men jag bet ihop och tänkte att jag
struntar i de andras blickar, jag är där jag är, man ska ju inte
jämföra. Jag började rida för en tränare som heter Sören, i början var
det otroligt svårt att förstå hans danska men efter ett tag så
lossnade det och jag började hitta tillbaka till min ridning och
hittade nycklarna till Rascal.
Våran första tävling tillsammans gick
jätte bra, vi vann. :) Även om det var en klubbtävling så var jag otroligt glad.
Allt rullade på och mitt självförtroende började stiga.
Men sen plöstligt på en hoppträning, Rascal var seg och
bjöd inte på hindrerna, Rascal stannde framför ett hinder och jag flög
över hindret med tränset i handen...det gjorde inte ont men blev lite
chockad. Jag fattade ingenting, var det samma ponny? kände inte igen
honom. först trodde vi det var bara en svacka eller dålig dag men det
fortsatte så vi kollade det upp men en vetrinär och det visade sig att
han hade jätte låga blodvärden och vetrinären misstänkte att han hade
fått blodmask. Rascal blev av maskad och fick vitamin tillskott i
spruta. Jag skrittade på honom i 2 veckor och sen var han back in
business igen.
över hindret med tränset i handen...det gjorde inte ont men blev lite
chockad. Jag fattade ingenting, var det samma ponny? kände inte igen
honom. först trodde vi det var bara en svacka eller dålig dag men det
fortsatte så vi kollade det upp men en vetrinär och det visade sig att
han hade jätte låga blodvärden och vetrinären misstänkte att han hade
fått blodmask. Rascal blev av maskad och fick vitamin tillskott i
spruta. Jag skrittade på honom i 2 veckor och sen var han back in
business igen.
Vi började komma ut på tävlingsbannorna och fick fina
placeringar, jag & Rascal blev ett team. Allt var underbart, men en
dag så skulle jag ta in Rascal från hagen, han
vill inte gå framåt, han bara stog där och kollade på mig lidande och då såg jag att han hade ett stort köttigt sår. Som tur var var min pappa där och ringde vetrinären men jag var i chock och min mamma med när jag ringde och bara grät och grät!
Han hade blivit sparkad av en annan häst, så vetrinären kom och gav
honom smärtstillande och penicillin. Som tur var behövde vi inte sy!
Rascal fick vila och sättas igång i en månad, sen tillslut efter den längsta månaden i mitt liv hade gått började vi hoppa lite så smått.
Sommaren var här och det var dags att flytta till Sverige igen, vi mellanlandade i Falsterbo där vi har sommar ställe. Jag jobbade som funktionär på Falsterbo horse show som jag gör varje sommar, vilket är otroligt roligt. Och ni anar inte vilka fantastiska galoppturer man kan ta på sandrevet mitt ute på havet mmmm I love it, alla borde få uppleva det ;-)
Så som sagt, Danmark kommer jag aldrig att glömma, så många fina och för j*vliga minnen jag alltid kommer att minnas.
Kommentarer
Postat av: emme
SV:denna bloggen blev ju jättefin!
älskar resan du gått igenom.. det är då man vet att man lever. din resa har varit otrolig! jag hoppas du tar min kommentar på rätt sätt. Jag älskar att du börjat blogga igen. Ledsen att det tog tid att svara-jag har min datorfria helg, och får blogga från mobilen just nu...x)
Kram
//felixiz
Trackback
